FRONTLINJEN. Stillbider ur mitt liv: Mellanstadiet, snöbollskrig. Står tyst för mig själv en bit bort. Fick full pott på Mensas prov, trodde det skulle förklara nåt, men jag vette fan vad jag gjorde där. På en rökig klubb i Savannah. Alla dansar utom jag. Hon ser på mig och jag ser bort. Innebandyomklädningsrum, inlåst i duschen igen. Satt på bänken hela matchen. Träffade Jacob, min bästa vän. Jacob var min första vän. Vi var 13 och jag kunde va mig själv med honom. I replokalen, Frontlinjen. Svetten rinner, hjärtat slår, det fanns en plats för mig ändå. Med min elgitarr i knät, ringer innebandytränaren, tar mig mod och lägger av. Ligger i mitt föräldrarhem. Jag skakar och jag gråter tyst. Jag var 18 och det svider ännu i mitt hjärta. Hon var allt jag aldrig hade haft. Hon var allt jag nånsin ville ha. Hon var med mig i en sekund. Hon tar min hand och jag vill börja om. Hon ser på mig och jag vill glömma allt. Mitt liv passerar i revy.

ALLTID NÅN ANNANSTANS. 2 timmar kvar nu. Det är 2 timmar kvar. Det är 2 timmar kvar nu. Sen är hon här. Och jag har förberett mig. Jag har fixat alltihop. Allt är perfekt nu. Och snart är hon här. Jag vill så gärna ge henne allt det som hon ger mig. Men innerst inne vet jag att jag kommer att va nån annanstans. För jag är aldrig riktigt med. En ständig dimridå har gjort att jag aldrig har kunnat fånga ögonblicket. Jag får aldrig riktigt till det. Har aldrig fullt ut kunnat visa hur mycket jag älskar henne, min kära Amelie.

SANDVIKEN. En grabb föds i mars 87. Det ligger en dimma över stan. Den dimman bär han med sig. Av en stålindustri, två sjöar och en replokal bygger han sin ungdom. Och du slumrar väl till, men du vaknar igen. Och du slår dig på nåt, jag vet hur det känns. Går du bort dig nånstans, du kommer igen. Det där är inte menat för dig än. Där fanns ett strålkastarljus, alla fick 15 minutes var. Jag sökte något hållbart. Där fanns en jazzfestival. Vi spelade 3-minuterspop och drömde om England. Och jag tvivlar en stund, jag behöver dig nu. Faller ihop på en fest, ingen rök utan eld. Jag kan inte se klart, jag kallar på dig. Vi måste dra härifrån nu. Försökte följa efter men jag kunde inte. Försökte vända om men vart fan kom jag från? Försökte dölja rädslan men det gick ju inte. Försökte välja sida men vem fan är jag? Och han fick se en vindpust lätt som en fjäder riva ner allt han byggt upp. Och han fick se hur lätt allt kan ändras på en sekund. Och han gapade efter mycket men misste hela stycket. Tvingades kräva mindre och mindre och nu har han ingenting längre. Och jag har tappat tron på individualism utan att nånsin ha passat in i nåt kollektiv. Och jag har tappat tron på att ensam är stark. Sånt där var aldrig menat för dig och mig.